Haren
Prima låg och sov sött när jag kom hem ifrån dagens seminarium, hon är duktig på att vara ensam. Tänkte att hon antagligen hade en hel del energi som behövde dräneras, så jag kvävde längtan efter soffan och en kopp te å gav mig istälet ut i världen igen. Efter en mycket bra och lugn promenad kom vi till parken bakom huset. Primas belöning för fint uppförande blev att slippa kopplet och nosa omkring i höstlöven. Plötsligt hoppar en har ut ur en buske, centimeter från vovven. SHIT! är min första tanke och ordet NEJ gastas ut. Prima blir först så chockad att hon bara står still, men sekunden efter inser hon att det finns något att jaga och att det rör sig inbjudande fort. NEEEEJ, skriker både mitt yttre och innre, men öronen verkar oanvändbara för Prima. Så jag prövar med HIT istället och ta mig tusan, femånadersvalpen kommer som ett skott. Pussar, kramar och godis blir belöningen från en mäkta förvånad och stolt matte. Jag lärde mig mycket på den minuten som haren berörde i vårt liv. Inkallningen har vi lyckats med, medan nej-träning är något som får hoppa upp överst på att-göra-listan igen!
Kommentarer
Trackback
