Martina och Primas bidrag till världen

Prima och jag har haft en riktigt händelserik helg. I fredags åkte vi med kära gamla SJ till Nyköping, tyvärr var husdjursvagnen full av djur och människor (som vanligt) så vi placerade oss i utrymmet där man kliver på tåget. Som storhund-ägare bör man inneha en bil, en åsikt som jag efter otaliga spårvagns-,buss- och tågresor har. Det är jobbigt att släpa omkring en hund bland människor som antingen avskyr eller avgudar det lilla livet, hela tiden får man vara på sin vakt. Prima är lätt att ta med, hon följer mig överallt även om det är med viss skepsis ibland. Om man tänker efter lite så ställer samhället enorma krav på hundar och deras ägare. Det är ju egentligen helt onaturligt för en katt, en fågel och en handfull hundar av olika kön och ras att samsas om några ynka kvadratmeter mitt bland människor som förväntar sig en harmonisk tågfärd på ett par timmar.

Väl framme i Nyköping for vi hem till mamma och pappa för att bli kunglig omhändertagna. Prima och männen i famljen är bästastebästisar eftersom de kan leka och kela hur länge som helst. Mamma och jag är däremot inte lika lättflörtade, men vi uppskattar båda en fin morgonpromenad ute på Labroängar, så Prima kan slita sig från de andra. Under lördagen fick hon träffa resten av släkten på det årliga ljusstöpet. För er som inte vet, är det en dagslång procedur som resulterar i god mat, en massa prat och en heldel egengjorda finfina ljus. Som den glada och sociala hund Prima är så trivdes hon alldeles utmärkt bland alla människor, till och med hon å 5-åriga Hedda fann varandra. Jag hoppas att snart kunna lägga ut bilder från dagen.

Man kunde kanske tro att vi båda skulle vara helt slut på söndagen, men icke. Vi begav oss, denna gång i lyxig bil, till Västerviks BK för att träffa Agneta. Hon är ägare av Primas bror Focus, en superduktig instruktör och rottismänniska. Under ett par timmar umgicks hon med oss för att kunna se vad vi gör bra och vad som kan förändras. Självklart hade jag många frågor, men de var helt bortblåsta när de väl skulle fram, det är lite nervöst att bli "utvärderad" av en person som man ser upp till. Men vi fick ändå många råd och tankeställare, som jag självklart har gett mig på med min vanliga jag-vill-få-allt-gjort-nu-inställning. Haha! Nej, riktigt så farligt är det väl inte, men faktum är att jag reda kan se resultat bland annat på promenaderna.

Ojoj, det blev en hel del att skriva. Egentligen finns det mycket mer, men min ökända hunger måste stillas och det måste ske nu! En sista liten uppmaning vill jag i varje fall ge, en något klyschig, men ändå sann. Berätta för de ni tycker om att ni gör det och ta hand om varandra!

♥