En bra start
Vaknade idag, en söndagmorgon, efter att ha stängt av larmet i sömnen och kände mig utvilad. Klädde på mig, försåg mig med godis, leksak och koppel å klev ut i hösten med min Prima. Hon är fyra månader nu och ett galet energiknippe. Jag har rasat, gråtit och suckat över våra promenader den senaste månaden. Hunden har, osvikligen, försökt göra mig galen VARJE gång vi gått utanför dörren. Trodde jag ja...
Igår insåg jag att alla mina taktiker för att häva vovvens busande, morrande å hoppande var verkningslösa. Varför? För att jag har trott att det handlar om mig, MEN det handlar om henne. Hon är en valp, ett barn, hon testar sig fram i världen. Alla reaktioner jag gav henne, vare sig de var positiva eller negativa, triggade henne, det blev en del av hennes lek. Så nu ignorerar jag som en tok. Tro mig, det är inte så lätt som det låter, en 18 kilos Rottweilervalp som nafsar en i baken kan både vara irriterande och ganska skrattretande.
Prövade min metod igår, vilket tog på krafterna, men redan i morse gav det utdelning. Prima gick sin runda i parken, lös, utan att en enda gång frösöka busa igång mig. Tjoho, ville jag skrika, men tar inte ut något i förskott eftersom jag vet att det inte kan ha löst sig så lätt. Menmen, ett steg på vägen...
Det finns förstås tusen saker jag kan berätta om Prima, många positiva, men det får nog portioneras ut. Haha, man blir nog lite knäpp av hundägande. Det vi fokuserar mest på just nu är tre saker:
Än så länge går det fint, med massor av hjälp från alla fina hundmänniskor runt omkring, särskilt Primas uppfödare Anna och min kära Angelina med familj.
OCH såklart hade ingenting funkat i livet om inte Hanna och Per fanns!
//M
Igår insåg jag att alla mina taktiker för att häva vovvens busande, morrande å hoppande var verkningslösa. Varför? För att jag har trott att det handlar om mig, MEN det handlar om henne. Hon är en valp, ett barn, hon testar sig fram i världen. Alla reaktioner jag gav henne, vare sig de var positiva eller negativa, triggade henne, det blev en del av hennes lek. Så nu ignorerar jag som en tok. Tro mig, det är inte så lätt som det låter, en 18 kilos Rottweilervalp som nafsar en i baken kan både vara irriterande och ganska skrattretande.
Prövade min metod igår, vilket tog på krafterna, men redan i morse gav det utdelning. Prima gick sin runda i parken, lös, utan att en enda gång frösöka busa igång mig. Tjoho, ville jag skrika, men tar inte ut något i förskott eftersom jag vet att det inte kan ha löst sig så lätt. Menmen, ett steg på vägen...
Det finns förstås tusen saker jag kan berätta om Prima, många positiva, men det får nog portioneras ut. Haha, man blir nog lite knäpp av hundägande. Det vi fokuserar mest på just nu är tre saker:
- Lägga grunderna för en tävlingskarriär i spår.
- Försöka fixa till både hund och matte inför kommande utställning i Nyköping.
- Skapa en fin relation både inne och ute, med ooch utan störningar.
Än så länge går det fint, med massor av hjälp från alla fina hundmänniskor runt omkring, särskilt Primas uppfödare Anna och min kära Angelina med familj.
OCH såklart hade ingenting funkat i livet om inte Hanna och Per fanns!
//M
Kommentarer
Trackback
