Ibland blir man trött.
Detta var en sådan dag. Prima har nu varit dömd till koppelpromenader i över en vecka, som tur är verkar benet helt bra igen. Denna förpassning till lugna promenader är antagligen förklaringen till denna mindre lyckade dag.
Vaknar 06.35 av att Prima piper å svassar omkring, tänker att det kan vara akut å hoppar därför i skorna för en sväng till närmaste gräsmatta. Iskylan tränger in i märgen samtidigt som Prima riktigt njuter av sin morgonkiss, men ingen akutdiarée som jag trodde. Aja, nu är hunden rastad och jag kan hoppa i säng igen. Mmm, tinar upp och somnar om. Vaknar av att Hanna ringer, "Hallå, öh, nej jag sov inte...vänta jag MÅSTE lägga på." Har kommit ut i vardagsrummet och möts av KAOS. Är så yrvaken att jag inte förstår vad som hänt men känner instinktivt att det är dåligt. Prima har hittat min necessär och roat sig kungligt med den. Biabädden är glittrig, tampongerna är bara tussar av ludd, ALLA sminkpenslar är söndergnagda till flisor osv... herregud, ja men smink är ju inte livsnödvändigt och Prima verkar inte ha fått i sig nåt farligt. Tar ändå fram sparris för att motverka om något vasst slunkit ner i magen. Börjar städa då jag ser GLASÖGONEN, Pers glasögon har blivit gnagda på, j*vlar! Efter inspektion verkar det som de i varje fall är användbara, dock inte lika vackra som förr.
Tänker att nu får denna helvetesvila vara över, kör till Vrinnevi och tar en promenad på fälten. Härligt, solsken och hunden som traskar i gott tempo vid min sida. Börjar tänka på skolan "Hmm, undra om jag ska skriva om behandling idag, eller om identitetsutveckling...kanske skulle handla...". Inser plötsligt att hunden är borta. Hör ett plaskande, Prima har funnit en fantastisk lerpöl som hon med glädje rullar runt i. "Kom hit!" Jag inser mitt misstag för sent, "Jaaa, jag kommer, ska vi leeekaa!?" 37 kilo stinkbomb flyger fram. Sen. Lera. På mig, i bilen och senare även i lägenheten...i varjefall biten mellan dörren och badrummet.
Nu är Prima trött och jag med. Vi har båda duschat och ser fram emot en lugn kväll med goda vänner. I morgon är en ny dag, undrar vad som händer då...
Vaknar 06.35 av att Prima piper å svassar omkring, tänker att det kan vara akut å hoppar därför i skorna för en sväng till närmaste gräsmatta. Iskylan tränger in i märgen samtidigt som Prima riktigt njuter av sin morgonkiss, men ingen akutdiarée som jag trodde. Aja, nu är hunden rastad och jag kan hoppa i säng igen. Mmm, tinar upp och somnar om. Vaknar av att Hanna ringer, "Hallå, öh, nej jag sov inte...vänta jag MÅSTE lägga på." Har kommit ut i vardagsrummet och möts av KAOS. Är så yrvaken att jag inte förstår vad som hänt men känner instinktivt att det är dåligt. Prima har hittat min necessär och roat sig kungligt med den. Biabädden är glittrig, tampongerna är bara tussar av ludd, ALLA sminkpenslar är söndergnagda till flisor osv... herregud, ja men smink är ju inte livsnödvändigt och Prima verkar inte ha fått i sig nåt farligt. Tar ändå fram sparris för att motverka om något vasst slunkit ner i magen. Börjar städa då jag ser GLASÖGONEN, Pers glasögon har blivit gnagda på, j*vlar! Efter inspektion verkar det som de i varje fall är användbara, dock inte lika vackra som förr.
Tänker att nu får denna helvetesvila vara över, kör till Vrinnevi och tar en promenad på fälten. Härligt, solsken och hunden som traskar i gott tempo vid min sida. Börjar tänka på skolan "Hmm, undra om jag ska skriva om behandling idag, eller om identitetsutveckling...kanske skulle handla...". Inser plötsligt att hunden är borta. Hör ett plaskande, Prima har funnit en fantastisk lerpöl som hon med glädje rullar runt i. "Kom hit!" Jag inser mitt misstag för sent, "Jaaa, jag kommer, ska vi leeekaa!?" 37 kilo stinkbomb flyger fram. Sen. Lera. På mig, i bilen och senare även i lägenheten...i varjefall biten mellan dörren och badrummet.
Nu är Prima trött och jag med. Vi har båda duschat och ser fram emot en lugn kväll med goda vänner. I morgon är en ny dag, undrar vad som händer då...
Kommentarer
Postat av: Birgitta
Jag fick mig ett gott skratt men har förståelse för att du inte skratatde när det pågick men så här efteråt hoppas jag att även du kan le åt det hela. Du vet det blir inte alltid som man tänkt sig.
Stor höstkram från Moster
Trackback
