Martina och Primas bidrag till världen

”Hunden har nu känd mental status, grattis!” säger den lilla försynta mannen med en oväntad entusiasm. Jag kunde inte varit gladare och mer lättad. Efter över ett år av kämpande i både med och motvind med mitt yrväder har hon tagit sig igenom MH-banan och det med den äran. Ett bevis på vilken otrolig hund hon är. Otroligt aktiv, otroligt glad och med en otrolig arbetskapacitet. Det är klart att hon skulle ta sig igenom MH:t, men jag har upptäckt att det alltid kan komma överraskningar med Prima-ballerina.

Lite snabbt om mentalbeskrivningen (MH) och för er som inte är insatta så lovar jag att förklara nästa gång vi ses!

Att bli hanterad av testledaren var inga problem, Prima var som (nästan) alltid överförtjust att en människa tog kontakt med henne. Att följa trasan på marken funkade absolut inte, vilket förvånade mig mycket då Prima alltid brukar vara snabb på att reagera och följa efter saker som rör sig. Omständigheterna kring det momentet var kanske inte de bästa, då jag var lite ofokuserad, Prima uppe i varv och testledaren drog lite tidigt i snöret...aja sånt kan man analysera i evighet. Vidare fick vi ställa oss och vara still i tre minuter, Prima var i rörelse nästan hela tiden men förvånansvärt lugn. Sen kom vi till det (enligt mig) roligaste momentet, avståndsleken. Prima vrålkutar till figuranten med leksaken och sätter igång å kampar. När han släpper tar hon ett litet varv för att sen uppmana honom att leka mer om och om igen, superkul!

Vidare till överraskningsmoment med en overall som flyger upp framför hund och förare. Prima flög iväg en liten bit men var snabbt framme för att undersöka. Samma reaktion fick hon på skramlet, vilket var bra. Näst sista momentet var spökena, två personer utklädda i vita dräkter som närmar sig hund och förare i långsam takt. Prima blev först stel som en pinne för att sedan börja morra och skälla mot dem. Trots en viss osäkerhet så höll hon sig hela tiden framför eller brevid mig och när jag sen kopplade loss henne var hon på god väg fram för att undersöka spökena. Osäkerheten tog lite överhand så när jag gick fram till de märkliga figurerna vågade även hon sig ända fram och kunde glatt konstatera att de var människor. Slutligen var det dags för skott, två under lek och två under passivitet. Det gick som en dans, under passiviteten började hon till och med rulla sig i gräset, vilket resulterade i fniss från publiken.

En lyckad dag alltså, inte bara för oss utan för alla syskon som deltog. Dessutom hade vi en riktigt trevlig och rolig dag tillsammans, vi i "Gotlandica-gänget"!