Martina och Primas bidrag till världen

Detta var en sådan dag. Prima har nu varit dömd till koppelpromenader i över en vecka, som tur är verkar benet helt bra igen. Denna förpassning till lugna promenader är antagligen förklaringen till denna mindre lyckade dag.

Vaknar 06.35 av att Prima piper å svassar omkring, tänker att det kan vara akut å hoppar därför i skorna för en sväng till närmaste gräsmatta. Iskylan tränger in i märgen samtidigt som Prima riktigt njuter av sin morgonkiss, men ingen akutdiarée som jag trodde. Aja, nu är hunden rastad och jag kan hoppa i säng igen. Mmm, tinar upp och somnar om. Vaknar av att Hanna ringer, "Hallå, öh, nej jag sov inte...vänta jag MÅSTE lägga på." Har kommit ut i vardagsrummet och möts av KAOS. Är så yrvaken att jag inte förstår vad som hänt men känner instinktivt att det är dåligt. Prima har hittat min necessär och roat sig kungligt med den. Biabädden är glittrig, tampongerna är bara tussar av ludd, ALLA sminkpenslar är söndergnagda till flisor osv... herregud, ja men smink är ju inte livsnödvändigt och Prima verkar inte ha fått i sig nåt farligt. Tar ändå fram sparris för att motverka om något vasst slunkit ner i magen. Börjar städa då jag ser GLASÖGONEN, Pers glasögon har blivit gnagda på, j*vlar! Efter inspektion verkar det som de i varje fall är användbara, dock inte lika vackra som förr.

Tänker att nu får denna helvetesvila vara över, kör till Vrinnevi och tar en promenad på fälten. Härligt, solsken och hunden som traskar i gott tempo vid min sida. Börjar tänka på skolan "Hmm, undra om jag ska skriva om behandling idag, eller om identitetsutveckling...kanske skulle handla...". Inser plötsligt att hunden är borta. Hör ett plaskande, Prima har funnit en fantastisk lerpöl som hon med glädje rullar runt i. "Kom hit!" Jag inser mitt misstag för sent, "Jaaa, jag kommer, ska vi leeekaa!?" 37 kilo stinkbomb flyger fram. Sen. Lera. På mig, i bilen och senare även i lägenheten...i varjefall biten mellan dörren och badrummet.

Nu är Prima trött och jag med. Vi har båda duschat och ser fram emot en lugn kväll med goda vänner. I morgon är en ny dag, undrar vad som händer då...

...fick det lov att bli, till min och Primas besvikelse. Var anmälda till SBK-utställning i Tranås i lördags. Dagen innan blir Prima, mystiskt, halt i vänsterframben. SÅ frustrerande när vi var laddade inför utställning, men vi tog trots allt vårt pick och pack och styrde mot Tranås på lördagsmorgonen. Jag tänkte att ett mirakel kanske kunde inträffa, tji fick jag. Men det var ändå bra att få konstaterat att skadan verkade vara en sträckning, tur man har kunniga människor omkring sig! Dessutom fick Prima vara med och titta på när hundar och människor rantade runt i ringarna, mycket bra träning. Jag var väldigt nöjd med dagen, då Prima skött sig bra, vädret var kanon och sällskapet mycket trevligt. Ja och så gick det förstås bra för de andra hundarna,bland annat fick söta, mysiga Esta (Primas syster) ett HP. Så lite avundsjuk var man, det vore kul att få visa upp min fina vovve...

Nu är det alltså koppelvila som gäller ett tag framöver, som tur är ser det redan bättre ut så vi är optimistiska. När benet blivit bra är det träning inför tävling som gäller, börjar bli riktigt sugen. Hoppas att vi ska få till nått resultat denna höst/vinter!

”Hunden har nu känd mental status, grattis!” säger den lilla försynta mannen med en oväntad entusiasm. Jag kunde inte varit gladare och mer lättad. Efter över ett år av kämpande i både med och motvind med mitt yrväder har hon tagit sig igenom MH-banan och det med den äran. Ett bevis på vilken otrolig hund hon är. Otroligt aktiv, otroligt glad och med en otrolig arbetskapacitet. Det är klart att hon skulle ta sig igenom MH:t, men jag har upptäckt att det alltid kan komma överraskningar med Prima-ballerina.

 

Lite snabbt om mentalbeskrivningen (MH) och för er som inte är insatta så lovar jag att förklara nästa gång vi ses!

 

Att bli hanterad av testledaren var inga problem, Prima var som (nästan) alltid överförtjust att en människa tog kontakt med henne. Att följa trasan på marken funkade absolut inte, vilket förvånade mig mycket då Prima alltid brukar vara snabb på att reagera och följa efter saker som rör sig. Omständigheterna kring det momentet var kanske inte de bästa, då jag var lite ofokuserad, Prima uppe i varv och testledaren drog lite tidigt i snöret...aja sånt kan man analysera i evighet. Vidare fick vi ställa oss och vara still i tre minuter, Prima var i rörelse nästan hela tiden men förvånansvärt lugn. Sen kom vi till det (enligt mig) roligaste momentet, avståndsleken. Prima vrålkutar till figuranten med leksaken och sätter igång å kampar. När han släpper tar hon ett litet varv för att sen uppmana honom att leka mer om och om igen, superkul!

 

Vidare till överraskningsmoment med en overall som flyger upp framför hund och förare. Prima flög iväg en liten bit men var snabbt framme för att undersöka. Samma reaktion fick hon på skramlet, vilket var bra. Näst sista momentet var spökena, två personer utklädda i vita dräkter som närmar sig hund och förare i långsam takt. Prima blev först stel som en pinne för att sedan börja morra och skälla mot dem. Trots en viss osäkerhet så höll hon sig hela tiden framför eller brevid mig och när jag sen kopplade loss henne var hon på god väg fram för att undersöka spökena. Osäkerheten tog lite överhand så när jag gick fram till de märkliga figurerna vågade även hon sig ända fram och kunde glatt konstatera att de var människor. Slutligen var det dags för skott, två under lek och två under passivitet. Det gick som en dans, under passiviteten började hon till och med rulla sig i gräset, vilket resulterade i fniss från publiken.

 

En lyckad dag alltså, inte bara för oss utan för alla syskon som deltog. Dessutom hade vi en riktigt trevlig och rolig dag tillsammans, vi i "Gotlandica-gänget"!