Martina och Primas bidrag till världen

Nu börjar livet kännas roligar och roligare. Jag och vovven var på valpkurs igår, vilket verkligen gick över förväntan. Hon visade superfin kontakt, att hon kan ligga kvar en stund och att det faktiskt går att vara lugn i klubbstugan. Vi fick till och med beröm, båda två =)

Anna skickade över bilder från fredagens övningar, helt underbara. Lägger upp två av dem, den första är ett smakprov på det vi såg på kursen igår. Den andra, ja, det är väl Primas rätta jag, haha!

Jisses vilken helg (och lite till)!

Jag måste nästan börja med torsdagen, då Hanna och hennes Cavalier Hugo kom och spenderade natten. Per var på kryssning med fotbollslaget så det var dags för oss att få litet kvalitetstid. Något ganska ovanligt, tyvärr, sedan Prima ballerina kom till Norrköping. Hugo och Prima är inte de bästa vänner då det är ca 9 års åldersskillnad samt ljusår mellan deras temprament. Hugo, med hjärtproblem, är väärldens goaste hund. Han stönar så fort man tar i honom å han kan ligga i vilket knä som helst i flera timmar. I Primas liv är lek däremot prio ett, möjligen att mat tanjerar den platsen, men när Hugo är i närheten kan hon bara inte hålla sig. En tass på den lilla rödbruna spanieln räcker för att Hugo ska fly upp i närmaste soffa eller säng. Frustrerande för lilltjejen eftersom dessa områden är förbjuden mark för en blivande gigant som hon själv, lyckligtvis ger hon genast upp när Hugo tagit sin plats.

Efter en ganska sömnlösnatt, tack vare Hugosällskap i sängen, var det äntligen dags att åka till Ekängen för att hälsa på Anna. Det är helt otroligt vilken energi Prima har, hon var fortfarande helt okej med efter spårvagn,tåg,buss fram och tillbaka samt besök hos kennelmamman med drillining på fotbollsplanen. Herregud, jag blir tröttare än hon, hur ska det sluta? Besöket var väldigt givande för mig, vi diskuterade allt som rörde lilltjejen och jag åkte därifrån med nytt hopp och lite mer självförtroende. Anna är helt suvverän när det gäller hantering, det måste jag verkligen jobba på.

Lördagen gick åt till att hämta sig efter Angelinas fest och antingen kände Prima av det eller så var hon lite seg efter fredagens bravader för hon var superlugn hela dagen. Sköönt...

Efter att ha spenderat natten i Nyköping var det bara att ta fram sitt allra största ego och åka på utställning. "Min hund är bäst"-filosofin är den som råder. Detta var dock ingen officiell tillställning så konkurrensen var inte så farlig, träffade faktiskt en massa trevliga hundmänniskor . Prima och jag gav oss ut i ringen efter tre timmars mördande väntan. Hon hade legat i buren nästan hela tiden men var ändå helt slut, vilket syntes i ringen då hon antingen la sig ner eller kutade som en tok. Fokus var inte riktigt på topp, inte från min sida heller eftersom mina nerver antagligen är de sämsta i Sverige. Men övning ger färdighet och med tanke på resultatet kanske vi kan gå långt om vi kan förbättra våra prestationer. Min Prima-donna blev BIM-valp och fick ett finfint hederspris!

Nedan ser vi Primas utställningsdebut, lägg märket till den snoffsiga, engelska domaren och vår hejarklack bestående av familj och morföräldrar. Ett super tack till alla som orkade vänta, vi älskar er för att ni finns för oss!!

Jag hade rätt. Efter dagens andra promenad kan jag konstatera detta. Men skam den som ger sig, måste bara hitta mitt inre lugn, det jag absolut inte vet om jag har.

Nu blir det en stund själv för lilltjejen för jag behöver tänka på nåt annat en stund, kanske har hon förvandlats från monster till ängel när jag kommit hem igen. Hon har nog redan gjort det egentligen, nu när hon ligger på mina fötter å gnager på ett tuggben...

♥

Vaknade idag, en söndagmorgon, efter att ha stängt av larmet i sömnen och kände mig utvilad. Klädde på mig, försåg mig med godis, leksak och koppel å klev ut i hösten med min Prima. Hon är fyra månader nu och ett galet energiknippe. Jag har rasat, gråtit och suckat över våra promenader den senaste månaden. Hunden har, osvikligen, försökt göra mig galen VARJE gång vi gått utanför dörren. Trodde jag ja...

Igår insåg jag att alla mina taktiker för att häva vovvens busande, morrande å hoppande var verkningslösa. Varför? För att jag har trott att det handlar om mig, MEN det handlar om henne. Hon är en valp, ett barn, hon testar sig fram i världen. Alla reaktioner jag gav henne, vare sig de var positiva eller negativa, triggade henne, det blev en del av hennes lek. Så nu ignorerar jag som en tok. Tro mig, det är inte så lätt som det låter, en 18 kilos Rottweilervalp som nafsar en i baken kan både vara irriterande och ganska skrattretande.

Prövade min metod igår, vilket tog på krafterna, men redan i morse gav det utdelning. Prima gick sin runda i parken, lös, utan att en enda gång frösöka busa igång mig. Tjoho, ville jag skrika, men tar inte ut något i förskott eftersom jag vet att det inte kan ha löst sig så lätt. Menmen, ett steg på vägen...

Det finns förstås tusen saker jag kan berätta om Prima, många positiva, men det får nog portioneras ut. Haha, man blir nog lite knäpp av hundägande. Det vi fokuserar mest på just nu är tre saker:

• Lägga grunderna för en tävlingskarriär i spår.
• Försöka fixa till både hund och matte inför kommande utställning i Nyköping.
• Skapa en fin relation både inne och ute, med ooch utan störningar.

Än så länge går det fint, med massor av hjälp från alla fina hundmänniskor runt omkring, särskilt Primas uppfödare Anna och min kära Angelina med familj.

OCH såklart hade ingenting funkat i livet om inte Hanna och Per fanns!

 //M